Dexmedetomidine Teva 100 mikrogram/ml Koncentrat till infusionsvätska, lösning

Sverige - svenska - Läkemedelsverket (Medical Products Agency)

Bipacksedel Bipacksedel (PIL)

18-05-2020

Produktens egenskaper Produktens egenskaper (SPC)

18-05-2020

Aktiva substanser:
dexmedetomidinhydroklorid
Tillgänglig från:
Teva Sweden AB
ATC-kod:
N05CM18
INN (International namn):
dexmedetomidine hydrochloride
Dos:
100 mikrogram/ml
Läkemedelsform:
Koncentrat till infusionsvätska, lösning
Sammansättning:
dexmedetomidinhydroklorid 118 mikrog Aktiv substans
Receptbelagda typ:
Receptbelagt
Produktsammanfattning:
Förpacknings: Injektionsflaska, 2 ml; Injektionsflaska, 5 x 2 ml; Injektionsflaska, 25 x 2 ml; Injektionsflaska, 4 x 4 ml; Injektionsflaska, 4 x 10 ml
Bemyndigande status:
Godkänd
Godkännandenummer:
53634
Tillstånd datum:
2017-01-27

Läs hela dokumentet

Bipacksedel: Information till användaren

Dexmedetomidine Teva 100 mikrogram/ml koncentrat till infusionsvätska, lösning

dexmedetomidin

Läs noga igenom denna bipacksedel innan du börjar få detta läkemedel. Den innehåller

information som är viktig för dig.

Spara denna information, du kan behöva läsa den igen.

Om du har ytterligare frågor vänd dig till läkare eller sjuksköterska.

Om du får biverkningar, tala med läkare eller sjuksköterska. Detta gäller även eventuella

biverkningar som inte nämns i denna information. Se avsnitt 4.

I denna bipacksedel finns information om följande

Vad Dexmedetomidine Teva är och vad det används för

Vad du behöver veta innan du får Dexmedetomidine Teva

Hur Dexmedetomidine Teva används

Eventuella biverkningar

Hur Dexmedetomidine Teva ska förvaras

Förpackningens innehåll och övriga upplysningar

1.

Vad Dexmedetomidine Teva är och vad det används för

Dexmedetomidine Teva innehåller en aktiv substans som kallas dexmedetomidin som hör till en grupp

läkemedel som kallas sederande medel. Det används för att ge sedering (ett tillstånd av lugn, dåsighet

eller sömn) hos vuxna patienter på intensivvårdsavdelningar på sjukhus eller vaken sedering under

diagnostiska eller kirurgiska ingrepp.

Dexmedetomidin som finns i Dexmedetomidine Teva kan också vara godkänd för att behandla andra

sjukdomar som inte nämns i denna produktinformation. Fråga läkare, apoteks- eller annan hälso- och

sjukvårdspersonal om du har ytterligare frågor och följ alltid deras instruktion.

2.

Vad du behöver veta innan du får Dexmedetomidine Teva

Du ska inte få Dexmedetomidine Teva:

om du är allergisk mot dexmedetomidin eller något annat innehållsämne i detta läkemedel (anges i

avsnitt 6)

om du har några rubbningar i hjärtats rytm (Atrioventrikulärt block grad II eller III, såvida du inte

är pacemaker-behandlad)

om du har mycket lågt blodtryck som inte svarar på behandling

om du nyligen har haft en stroke eller något annat allvarligt tillstånd som påverkar blodflödet

till hjärnan.

Varningar och försiktighet

Innan du får detta läkemedel, kontakta läkare eller sjuksköterska om något av följande gäller eftersom

Dexmedetomidine Teva bör användas med försiktighet:

om du har en ovanligt låg puls (antingen på grund av sjukdom eller på grund av god fysisk

kondition) eftersom det kan öka risken för hjärtstopp

om du har lågt blodtryck

om du har låg blodvolym, till exempel efter blödning

om du har vissa hjärtproblem

om du är äldre

om du har en neurologisk skada (till exempel huvudskada, ryggmärgsskada eller stroke)

om du har svår leversjukdom

om du någon gång har fått kraftig feber efter intag av något läkemedel, särskilt i samband med

sövning (anestesi).

Andra läkemedel och Dexmedetomidine Teva

Tala om för läkare eller sjuksköterska om du tar, nyligen har tagit eller kan tänkas ta andra läkemedel.

Följande läkemedel kan öka effekten av Dexmedetomidine Teva:

läkemedel som hjälper dig att sova eller leder till sedering (t.ex. midazolam, propofol)

starka smärtstillande läkemedel (t.ex. opioider såsom morfin, kodein)

anestesi-läkemedel (t.ex. sevofluran, isofluran)

Om du använder läkemedel som sänker ditt blodtryck och din puls, så kan samtidig användning av

Dexmedetomidine Teva förstärka dessa effekter. Dexmedetomidine Teva bör inte användas

tillsammans med läkemedel som i samband med sövning (anestesi) ger tillfällig muskelavslappning

(muskelrelaxerande läkemedel).

Graviditet och amning

Dexmedetomidine Teva ska inte användas under graviditet eller amning, såvida det inte är absolut

nödvändigt.

Rådfråga läkare innan du får detta läkemedel.

Körförmåga och användning av maskiner

Dexmedetomidine Teva har stor inverkan på förmågan att köra bil och att använda maskiner. När du

har fått Dexmedetomidine Teva får du inte framföra fordon, använda maskiner eller arbeta i farliga

situationer förrän effekten är helt borta. Fråga din läkare när du kan börja med dessa aktiviteter igen

och när du kan gå tillbaka till denna sorts arbete.

Dexmedetomidine Teva innehåller natrium

Detta läkemedelinnehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ml koncentrat, d.v.s är näst intill

”natriumfritt”.

3.

Hur Dexmedetomidine Teva används

Intensivvård på sjukhus

Dexmedetomidine Teva ges till dig av läkare eller sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning på

sjukhus.

Vaken sedering

Dexmedetomidine Teva administreras till dig av en läkare eller sjuksköterska före och/eller under

diagnostiska eller kirurgiska ingrepp som kräver sedering d.v.s. vaken sedering.

Din läkare kommer att bestämma en lämplig dos för dig. Mängden Dexmedetomidine Teva beror på

din ålder, kroppsvikt, allmänna hälsa, behövd sederingsnivå och hur du svarar på behandlingen. Din

läkare kan ändra din dos om det behövs och kommer att övervaka hjärta och blodtryck under

behandlingen.

Dexmedetomidine Teva späds ut och det ges till dig som en infusion (dropp) i ett blodkärl.

Efter sedering/uppvaknande

Läkaren kommer att hålla dig under medicinsk övervakning några timmar efter sederingen för att

se till att du mår bra.

Du ska inte gå hem ensam.

Läkemedel som hjälper dig att sova, verkar lugnande eller starka smärtstillande läkemedel kan

vara olämpliga en tid efter att du har fått Dexmedetomidine. Tala med din läkare om

användningen av dessa läkemedel och om användningen av alkohol

.

Om du har fått för stor mängd av Dexmedetomidine Teva

Om du har fått för mycket Dexmedetomidine Teva, kan ditt blodtryck öka eller sjunka, din puls kan

sjunka, du kan andas långsammare och du kan känna dig mer dåsig. Din läkare kommer att veta hur

man ska behandla dig baserat på ditt tillstånd.

Om du har ytterligare frågor om detta läkemedel kontakta läkare.

4.

Eventuella biverkningar

Liksom alla läkemedel kan detta läkemedel orsaka biverkningar, men alla användare behöver inte få

dem.

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):

låg puls

lågt eller högt blodtryck

förändring i andningsmönster eller andningsuppehåll

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):

smärta i bröstet eller hjärtinfarkt

hög puls

lågt eller högt blodsocker

illamående, kräkningar eller muntorrhet

rastlöshet

hög kroppstemperatur

symtom efter att ha slutat med läkemedlet

Mindre vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 1 00 användare):

nedsatt hjärtfunktion, hjärtstopp

svullen buk

törst

ett tillstånd då det finns för mycket syra i kroppen (metabolisk acidos)

låg albuminnivå i blodet

andfåddhet

hallucinationer

att läkemedlet inte är tillräckligt effektivt

Har rapporterats (förekommer hos ett okänt antal användare):

behov av att tömma blåsan oftare än vanligt

Rapportering av biverkningar

Om du får biverkningar, tala med läkare eller sjuksköterska. Detta gäller även eventuella biverkningar

som inte nämns i denna information. Du kan också rapportera biverkningar direkt (se detaljer nedan).

Genom att rapportera biverkningar kan du bidra till att öka informationen om läkemedels säkerhet.

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se

5.

Hur Dexmedetomidine Teva ska förvaras

Förvara detta läkemedel utom syn- och räckhåll för barn.

Används före utgångsdatum som anges på etiketten till injektionsflaskan och kartongen efter EXP.

Utgångsdatumet är den sista dagen i angiven månad.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Efter spädning

Kemisk och fysikalisk stabilitet vid användning har visats under 24 timmar vid 25 °C.

Ur mikrobiologisk synvinkel bör produkten användas omedelbart, såvida inte metoden för

öppnande/spädning utesluter risk för mikrobiell kontamination. Om produkten inte används

omedelbart, är förvaringstiden och omständigheterna före användning användarens ansvar.

6.

Förpackningens innehåll och övriga upplysningar

Innehållsdeklaration

Den aktiva substansen är dexmedetomidin. En ml koncentrat innehåller

dexmedetomidinhydroklorid motsvarande 100 mikrogram dexmedetomidin.

Övriga innehållsämnen är natriumklorid och vatten för injektionsvätskor.

En 2 ml injektionsflaska innehåller 200 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid).

En 4 ml injektionsflaska innehåller 400 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid).

En 10 ml injektionsflaska innehåller 1000 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid).

Lösningens koncentration efter spädning ska vara endera 4 mikrogram/ml eller 8 mikrogram/ml.

Läkemedlets utseende och förpackningsstorlekar

Koncentrat till infusionsvätska, lösning (sterilt koncentrat).

Koncentratet är en klar, färglös lösning som tillhandahålls i en injektionsflaska med en gummipropp

och ett lock.

Förpackningsstorlekar

1 x 2 ml injektionsflaska

5 x 2 ml injektionsflaskor

25x 2 ml injektionsflaskor

4 x 4 ml injektionsflaskor

4 x 10 ml injektionsflaskor

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Innehavare av godkännande för försäljning

Teva Sweden AB

Box 1070

251 10 Helsingborg

Tillverkare

Teva Pharma B.V.

Swensweg 5, Haarlem,

2031GA, Nederländerna

PLIVA Hrvatska d.o.o. (PLIVA Croatia Ltd.)

Prilaz baruna Filipovića 25, Zagreb, 10000, Kroatien

Denna bipacksedel ändrades senast

2020-05-13

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Följande uppgifter är endast avsedda för hälso- och sjukvårdspersonal :

Dexmedetomidine Teva 100 mikrogram/ml koncentrat till infusionsvätska, lösning

Administreringssätt:

Dexmedetomidine Teva ska administreras av sjukvårdspersonal med erfarenhet av att vårda

intensivvårdspatienter eller inom anestetisk behandling av patienter i operationssalen. Det måste ges

enbart som en utspädd intravenös infusion med hjälp av infusionspump eller sprutpump.

Beredning av lösning

Dexmedetomidine Teva kan spädas i glukoslösning 50 mg/ml (5 %), Ringer, mannitol eller

natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %) (injektionsvätska, lösning) för att uppnå önskad koncentration

på endera 4 mikrogram/ml eller 8 mikrogram/ml före administrering. Vänligen se nedan i tabellen de

volymer som behövs för att förbereda infusion.

Ifall den önskade koncentrationen är 4 mikrogram/ml:

Volym av

Dexmedetomidine Teva

100 mikrogram/ml

koncentrat till

infusionsvätska, lösning

Volym spädningsvätska

Total volym på

infusionen

2 ml

48 ml

50 ml

4 ml

96 ml

100 ml

10 ml

240 ml

250 ml

20 ml

480 ml

500 ml

Ifall den önskade koncentrationen är 8 mikrogram/ml:

Volym av

Dexmedetomidine Teva

100 mikrogram/ml

koncentrat till

infusionsvätska, lösning

Volym spädningsvätska

Total volym på

infusionen

4 ml

46 ml

50 ml

8 ml

92 ml

100 ml

20 ml

230 ml

250 ml

40 ml

460 ml

500 ml

Lösningen ska skakas försiktigt för att blandas väl.

Dexmedetomidine Teva ska inspekteras visuellt med avseende på partiklar och missfärgning före

administrering.

Dexmedetomidine Teva har visat sig vara kompatibelt när det administreras med följande intravenösa

vätskor och läkemedel:

Ringer-laktat-lösning, glukoslösning 50 mg/ml (5 %), natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %)

(injektionsvätska, lösning), mannitol 200 mg/ml (20 %), tiopentalnatrium, etomidat,

vekuroniumbromid, pankuroniumbromid, succinylkolin, atrakuriumbesylat, mivakuriumklorid,

rokuroniumbromid, glykopyrrolatbromid, fenylefrinklorid, atropinsulfat, dopamin, noradrenalin,

dobutamin, midazolam, morfinsulfat, fentanylcitrat och en plasmaersättning.

Kompatibilitetsstudier med dexmedetomidin har visat en potentiell möjlighet att dexmedetomidin

adsorberas till vissa typer av naturgummi. Trots att dexmedetomidin doseras efter effekt, är det

tillrådligt att använda komponenter med syntetiska gummipackningar eller coatade

naturgummipackningar.

Hållbarhet

Kemisk och fysikalisk stabilitet vid användning har visats under 24 timmar vid 25°C. Ur

mikrobiologisk synvinkel bör produkten användas omedelbart, såvida inte metoden för

öppnande/spädning utesluter risk för mikrobiell kontamination. Om produkten inte används

omedelbart, är förvaringstiden och omständigheterna före användning användarens ansvar.

Läs hela dokumentet

PRODUKTRESUMÉ

1.

LÄKEMEDLETS NAMN

Dexmedetomidine Teva 100 mikrogram/ml koncentrat till infusionsvätska, lösning

2.

KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING

En ml koncentrat innehåller dexmedetomidinhydroklorid motsvarande 100 mikrogram

dexmedetomidin.

En 2 ml injektionsflaska innehåller 200 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid).

En 4 ml injektionsflaska innehåller 400 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid)

En 10 ml injektionsflaska innehåller 1000 mikrogram dexmedetomidin (som hydroklorid)

Infusionsvätskans koncentration efter spädning ska vara endera 4 mikrogram/ml eller 8 mikrogram/ml.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

3.

LÄKEMEDELSFORM

Koncentrat till infusionsvätska, lösning (sterilt koncentrat).

Detta koncentrat är en klar, färglös lösning.

pH 4,5–7,0.

Osmolalitet: 275-305 mOsmol/kg.

4.

KLINISKA UPPGIFTER

4.1

Terapeutiska indikationer

För sedering av vuxna intensivvårdspatienter vilka behöver en sederingsnivå som inte är djupare än att

de kan väckas av verbal stimulans (motsvarande Richmond Agitation-Sedation Scale (RASS) 0 till -3).

För sedering av icke-intuberade vuxna patienter före och/eller under diagnostiska eller kirurgiska

ingrepp som kräver sedering, d.v.s.procedurrelaterad/vaken sedering.

4.2

Dosering och administreringssätt

För sedering av vuxna intensivvårdspatienter vilka behöver sederingsnivå som inte är djupare

än att de kan väckas av verbal stimulans (motsvarande Richmond Agitation-Sedation Scale

(RASS) 0 till -3).

Enbart för sjukhusbruk. Dexmedetomidine Teva ska administreras av sjukvårdspersonal med

erfarenhet av att vårda intensivvårdspatienter.

Dosering

Patienter som redan är intuberade och sederade kan byta till dexmedetomidin med en initial

infusionshastighet på 0,7 mikrogram/kg/timme. Infusionshastigheten kan sedan justeras stegvis inom

dosintervallet 0,2 - 1,4 mikrogram/kg/timme för att uppnå önskad grad av sedering, beroende på hur

patienten svarar på behandlingen. En lägre initial infusionshastighet bör övervägas för sköra patienter.

Dexmedetomidin är mycket potent och infusionshastigheten anges per

timme

. Efter dosjustering, kan

det ta upp till en timme innan en ny stabil sederingsnivå uppnås.

Maxdos

Maxdosen på 1,4 mikrogram/kg/timme ska inte överskridas. Patienter som inte uppnår en tillräcklig

sederingsnivå med maxdosen av dexmedetomidin ska byta till ett annat sederande läkemedel.

Laddningsdos av dexmedetomidin vid sedering av intensivvårdspatienter rekommenderas inte och är

associerat med ökade biverkningar. Propofol eller midazolam kan ges vid behov tills den kliniska

effekten av dexmedetomidin är uppnådd.

Behandlingstid

Det finns ingen erfarenhet av att använda dexmedetomidin under längre tid än 14 dygn. Användning

av dexmedetomidin under längre tid än denna period ska regelbundet utvärderas.

För sedering av icke-intuberade vuxna patienter före och/eller under diagnostiska eller

kirurgiska ingrepp som kräver sedering, d.v.s. procedurrelaterad/vaken sedering.

Dexmedetomidine Teva ska endast administreras av hälso- och sjukvårdspersonal som har kompetens

inom anestesiologiskt omhändertagande av patienter vid kirurgi eller under diagnostiska ingrepp. När

dexmedetomidin administreras för vaken sedering, ska patienterna kontinuerligt övervakas av personer

som inte är involverade i genomförandet av det diagnostiska eller kirurgiska ingreppet. Patienterna ska

övervakas kontinuerligt för att upptäcka tidiga tecken

på hypotoni, hypertoni, bradykardi, andningsdepression, luftvägsobstruktion, apné, dyspné och/eller

sjunkande syregassaturation (se avsnitt 4.8).

Syrgas ska finnas omedelbart tillgängligt och ges när det är indicerat. Syresättningen ska övervakas

med pulsoximetri.

Dexmedetomidin ges som en laddningsinfusion följt av underhållsinfusion. Beroende på typ av

ingrepp kan lokalanestesi eller analgetika behövas för att uppnå den önskade kliniska effekten.

Ytterligare analgesi eller sedativa (t.ex. opioider, midazolam eller propofol) rekommenderas vid

smärtsamma ingrepp eller då djupare sedering krävs. Distributionshalveringstiden för dexmedetomidin

är cirka 6 minuter, vilket kan tas i beaktande tillsammans med effekterna av andra administrerade

läkemedel vid bedömning av lämplig tid som behövs för titrering till önskad klinisk effekt av

dexmedetomidin.

Start av procedurrelaterad/vaken sedering:

En laddningsinfusion på 1,0 mikrogram/ kg som ges under10 minuter. Vid mindre invasiva ingrepp

såsom ögonkirurgi kan en laddningsinfusion på0,5 mikrogram/kg som ges under 10 minuter vara

lämplig.

Underhåll av procedurrelaterad/vaken sedering:

Underhållsinfusionen initieras vanligtvis med 0,6-0,7 mikrogram/kg/timme och titreras för att

uppnå önskad klinisk effekt inom dosintervallet 0,2 till 1 mikrogram/kg/timme. Hastigheten av

underhållsinfusionen bör anpassas för att uppnå den önskade sederingsgraden.

Speciella populationer

Äldre

Vanligtvis behövs ingen dosjustering för äldre patienter (se avsnitt 5.2). Äldre patienter tycks ha en

ökad risk för hypotension (se avsnitt 4.4), men begränsad mängd data från användning av

dexmedetomidin vid procedurrelaterad/vaken sedering tyder inte på ett klart dossamband.

Nedsatt njurfunktion

Ingen dosjustering behövs för patienter med nedsatt njurfunktion.

Nedsatt leverfunktion

Dexmedetomidin metaboliseras i levern och bör användas med försiktighet till patienter med nedsatt

leverfunktion. En reducerad underhållsdos kan övervägas (se avsnitt 4.4 och 5.2).

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för dexmedetomidinför barn i åldern 0 till 18 år har inte fastställts. Tillgänglig

information finns i avsnitt 4.8, 5.1 och 5.2 men ingen dosrekommendation kan fastställas.

Administreringssätt

Dexmedetomidine Teva måste administreras enbart som en utspädd intravenös infusion med hjälp av

infusionspump eller sprutpump. För anvisningar om spädning av läkemedlet före administrering, se

avsnitt 6.6.

4.3

Kontraindikationer

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.

Atrioventrikulärt block (AV-block) grad II eller III, om inte patienten är pacemakerbehandlad.

Obehandlad hypotension.

Akuta cerebrovaskulära tillstånd.

4.4

Varningar och försiktighet

Övervakning

Dexmedetomidin är avsedd att användas inom intensivvården, i operationssalen eller under

diagnostiska ingrepp. Användning i andra miljöer rekommenderas inte. Alla patienter bör ha

kontinuerlig hjärtövervakning under pågående Dexmedetomidine Teva-infusion. Andningen ska

övervakas hos icke-intuberade patienter på grund av risken för andningsdepression och i några fall

apné (se avsnitt 4.8).

Återhämtningstiden efter användning av dexmedetomidin rapporterades vara ungefär en timme. Vid

användning inom öppenvården bör patienten övervakas noggrant i minst en timme (eller längre baserat

på patientens tillstånd), med medicinsk tillsyn i ytterligare minst en timme för att säkerställa patientens

säkerhet.

Allmänna försiktighetsåtgärder

Dexmedetomidin bör inte administreras som bolusdos, och vid användning i intensivvården är

laddningsdos inte rekommenderad. Sjukvårdspersonal bör därför ha beredskap för att använda ett

alternativt sederande läkemedel för omedelbar behandling vid agitation eller under pågående åtgärder,

särskilt under de första timmarna av behandlingen. Om en snabb ökning av sedationsnivån krävs vid

vaken sedering kan en liten bolusdos av ett annat sedativ användas.

Man har observerat att vissa patienter som får dexmedetomidin är väckbara och alerta när de

stimuleras. Enbart detta är inte ett tecken på bristande effekt, så länge inga andra kliniska tecken och

symtom på utebliven effekt uppträder.

Dexmedetomidin orsakar normalt inte djup sedering och patienterna kan lätt väckas. Dexmedetomidin

är därför inte lämpligt för patienter som inte tolererar denna effektprofil, till exempel

om kontinuerlig djup sedering krävs.

Dexmedetomidin bör inte användas som induktionsläkemedel för generell anestesi inför intubation

eller för sedering i samband med användning av muskelrelaxantia.

Dexmedetomidin saknar den antikonvulsiva effekt vissa andra sederande läkemedel innehar, och

kommer inte dämpa underliggande epileptiska kramper.

Försiktighet bör iakttas vid kombination av dexmedetomidin med andra läkemedel som har sederande

eller hjärta/kärl-påverkande effekter, eftersom additiva effekter kan uppstå.

Dexmedetomidin rekommenderas inte för patientkontrollerad sedering. Tillräckliga data är inte

tillgängliga.

Om dexmedetomidin används i öppenvården bör patienter normalt skrivas ut till omvårdnad av en

lämplig tredje part. Patienter bör rådas att avstå från bilkörning eller andra farliga uppgifter och om

möjligt undvika användning av andra medel som kan verka sederande (t.ex. bensodiazepiner, opioider,

alkohol) under en lämplig tidsperiod baserat på observerad effekt av dexmedetomidin,typ av ingrepp,

samtidig användning av andra läkemedel, ålder och patientens tillstånd.

Försiktighet bör iakttas när dexmedetomidin administreras till äldre patienter. För äldre patienter över

65 år finns en ökad risk för hypotension orsakad av dexmedetomidin, även vid ingrepp där en

laddningsdos används. En dosminskning bör övervägas. Se avsnitt 4.2.

Kardiovaskulära effekter och försiktighetsåtgärder

Dexmedetomidin minskar puls och blodtryck genom central sympatikus-dämpande effekt men vid

högre koncentration orsakar dexmedetomidin perifer vasokonstriktion vilket leder till hypertoni (se

avsnitt 5.1. Dexmedetomidin är därför inte lämplig till patienter med allvarlig kardiovaskulär

instabilitet.

Försiktighet bör iakttas vid administrering av dexmedetomidin till patienter som redan har bradykardi.

Uppgifter om effekterna av dexmedetomidin hos patienter med hjärtfrekvens <60 är mycket

begränsade, och särskild försiktighet bör iakttas hos dessa patienter. Bradykardi kräver normalt inte

behandling, men vid behov har användning av antikolinerga läkemedel eller dosminskning givit god

effekt. Patienter med god fysisk kondition och låg vilopuls kan vara särskilt känsliga för bradykardi-

effekten av alfa-2- receptoragonister och fall av övergående sinusarrest har rapporterats. Även fall av

hjärtstopp, som ofta föregås av bradykardi eller atrioventrikulär block, har rapporterats (se

avsnitt 4.8).

Den blodtryckssänkande effekten av dexmedetomidin kan ha större betydelse för patienter med

befintlig hypotension (särskilt om patienten inte svarar på vasopressorer), hypovolemi, kronisk

hypotension eller nedsatt funktionskapacitet som hos patienter med svår ventrikulär dysfunktion och

äldre. Särskild försiktighet är befogad i dessa fall (se avsnitt 4.3). Hypotension kräver normalt inte

specifik behandling, men vid behov kan man dosreducera, ge volym och/eller vasokonstringerande

läkemedel.

Patienter med nedsatt perifer autonom aktivitet (t.ex. på grund av ryggmärgsskada) kan få uttalade

hemodynamiska förändringar i samband med start av dexmedetomidin -behandling och bör därför

behandlas med försiktighet.

Övergående hypertension har i första hand observerats under laddningsdos, i samband med den

perifera kärlsammandragande effekten av dexmedetomidin. Laddningsdos rekommenderas därför inte

till intensivvårdspatienter. Behandling av hypertoni har i allmänhet inte varit nödvändigt, men det kan

vara lämpligt att minska den kontinuerliga infusionshastigheten.

Lokal vasokonstriktion vid högre koncentration kan ha större betydelse hos patienter med ischemisk

hjärtsjukdom eller svår cerebrovaskulär sjukdom och dessa patienter bör övervakas noga.

Dosreduktion eller utsättning av läkemedlet bör övervägas om en patient utvecklar tecken på

myokardischemi eller cerebral ischemi.

Försiktighet bör iakttas vid administrering av dexmedetomidin tillsammans

med spinal eller epiduralanestesi på grund av en möjlig ökad risk för hypotension eller bradykardi.

Patienter med nedsatt leverfunktion

Försiktighet bör iakttas vid kraftigt nedsatt leverfunktion, eftersom överdriven dosering kan öka risken

för biverkningar och alltför djup eller långvarig sedering, som en följd av minskad

dexmedetomidinclearance.

Patienter med neurologiska skador

Erfarenheten av dexmedetomidin vid svåra neurologiska skador och efter neurokirurgi är begränsad

och dexmedetomidin bör användas med försiktighet vid dessa tillstånd, speciellt om djup sedering

krävs. Dexmedetomidin kan minska cerebralt blodflöde och intrakraniellt tryck, vilket bör beaktas vid

val av terapi.

Övriga

Alfa-2-receptoragonister associeras sällan med rebound-effekter vid abrupt utsättande efter långvarig

användning. Denna möjlighet bör övervägas om patienten utvecklar agitation och hypertoni kort efter

avslutad dexmedetomidin-behandling.

Dexmedetomidine kan inducera hypertermi som kan vara resistent mot traditionella kylmetoder.

Behandling med dexmedetomidin ska avbrytas i händelse av en ihållande oförklarlig feber och

behandling kan inte rekommenderas till patienter med malign hypertermikänslighet.

Hjälpämnen

Natrium

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ml koncentrat,

d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

4.5

Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner

Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.

Samtidig administrering av dexmedetomidin och anestesi- eller sömnmedel, sederande läkemedel och

opioider, kommer sannolikt att leda till en förstärkning av läkemedlens effekter, inkluderande sedativa

effekter, anestetiska effekter och kardiorespiratoriska effekter. Specifika studier har bekräftat

förstärkande effekter med isofluran, propofol, alfentanil och midazolam.

Inga farmakokinetiska interaktioner mellan dexmedetomidin och isofluran, propofol, alfentanil och

midazolam har påvisats. Vid samtidig administrering av dexmedetomidin och opioider, sederande

läkemedel, anestesi- eller sömnmedel, kan en dosreduktion av dexmedetomidin eller det andra

läkemedlet behövas på grund av möjliga farmakodynamiska interaktioner.

Dexmedetomidins hämning av CYP-enzymer inklusive CYP2B6 har studerats i humana

levermikrosom-odlingar. En

in vitro

-studie indikerar att det möjligen finns interaktion

in vivo

mellan

dexmedetomidin och läkemedel där CYP2B6-metabolism dominerar.

Induktion av dexmedetomidin in vitro har observerats med CYP1A2, CYP2B6, CYP2C8, CYP2C9

och CYP3A4, och induktion in vivo kan inte uteslutas. Det är okänt om detta har någon klinisk

signifikans.

Risken för ökad hypotension och bradykardi bör övervägas hos patienter som samtidigt behandlas med

andra läkemedel med liknande effekter, till exempel betablockare, även om man endast noterat

blygsamma additativa effekter i en interaktionsstudie med esmolol.

4.6

Fertilitet, graviditet och amning

Graviditet

Det finns inga eller begränsad mängd data från användning av dexmedetomidin hos gravida kvinnor.

Djurstudier har visat reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt 5.3). Dexmedetomidine Teva

skall inte användas under graviditet såvida inte tillståndet hos kvinnan kräver att det är absolut

nödvändigt att behandla med dexmedetomidin.

Amning

Dexmedetomidin utsöndras i bröstmjölk men är under detektionsnivå 24 timmar efter avsluttad

behandling. En risk för det nyfödda barnet kan inte uteslutas. Ett beslut måste fattas om man ska

avbryta amningen eller avbryta/avstå från behandling med dexmedetomidin, med hänsyn till fördelen

med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.

Fertilitet

Vid fertilitetsstudier hos råtta hade dexmedetomidin ingen effekt på varken manlig eller kvinnlig

fertilitet. Inga data från människa finns tillgängliga.

4.7

Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner

Patienter bör rådas att avstå från bilkörning eller andra farliga uppgifter under en lämplig tidsperiod

efter sedering med dexmedetomidin.

4.8

Biverkningar

Sammanfattning av säkerhetsprofilen

Sedering av vuxna intensivvårdspatienter

De vanligaste rapporterade biverkningarna vid användning av dexmedetomidin är hypotoni, hypertoni

och bradykardi, som förekommer hos cirka 25 %, 15 % respektive 13 % av patienterna. Hypotension

och bradykardi var också de vanligast förekommande allvarliga biverkningarna, och de förekom hos

1,7 % respektive 0,9 % av de randomiserade intensivvårdspatienterna.

Tabell med biverkningar

De biverkningar som listas i tabell 1 har sammanställts från poolade data från kliniska studier inom

intensivvård.

Biverkningarna är rangordnade efter frekvens enligt följande: Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga

(≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta

(<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Vaken sedering

De vanligaste rapporterade biverkningarna för dexmedetomidin vid

procedurrelaterad/vaken sedering listas nedan (protokoll från fas III-studier innehöll fördefinierade

kriterier för rapportering av förändringar i blodtryck, andningsfrekvens och hjärtfrekvens som

oönskade effekter).

Hypotension (55% i dexmedetomidin-gruppen mot 30% i placebo-gruppen som fick tillägg av

midazolam och fentanylvid behov)

Andningsdepression (38% i dexmedetomidin-gruppen mot 35% i placebo-gruppen som fick

tilläggav midazolam och fentanyl vid behov)

Bradykardi (14% i dexmedetomidin-gruppen mot 4% i placebo-gruppen som fick tillägg av

midazolam och fentanylvid behov)

Tabell 1.

Biverkningar

Organklass

Mycket vanliga

Vanliga

Mindre vanliga

Ingen

känd

frekvens

Metabolism och

nutrition

Hyperglykemi,

hypoglykemi

Metabolisk

acidos,

hypoalbuminemi

Psykiska störningar

Agitation

Hallucination

Hjärtat

Bradykardi

Myokard ischemi

eller hjärtinfarkt,

takykardi

AV-Block

minskad

hjärtminutvolym,

hjärtstopp

Blodkärl

Hypotension

hypertoni

Andningsvägar,

bröstkorg och

mediastinum

Andningsdepression

Dyspné, apné

Magtarmkanalen

Illamående

kräkningar,

muntorrhet

Svullen buk

Njurar och urinvägar

Polyuri

Allmänna symtom

och/eller symtom vid

administreringsstället

Abstinenssyndrom,

hypertermi

Läkemedlet

ineffektivt, törst

Se avsnittet Beskrivning av vissa biverkningar.

Biverkningen observerades också i studier med procedurrelaterad sedering.

Frekvens är ”vanlig” i intensivvårdsstudier.

Beskrivning av vissa biverkningar

Kliniskt signifikant hypotension eller bradykardi bör behandlas som beskrivs i avsnitt 4.4.

Bland relativt friska icke-intensivvårdspatienter som behandlades med dexmedetomidin, har

bradykardi ibland lett till sinusarrest eller paus. Symptomen kunde åtgärdas med att höja benen och

administrering av antikolinergika (atropin eller glykopyrrolat). Hos enstaka patienter med bradykardi

innan start av behandling, har bradykardin progredierat till perioder med asystoli. Även fall av

hjärtstopp, som ofta föregås av bradykardi eller atrioventrikulär block, har rapporterats.

Högt blodtryck har förekommit i samband med laddningsdos och denna reaktion kan minskas genom

att helt undvika laddningsdos, reducera laddningsdosen eller minska infusionshastigheten.

Pediatrisk population

Barn, >1 månader gamla, mestadels postoperativa, har utvärderats efter behandling upp till 24 timmar

på intensivvårdsavdelning och de visade en liknande säkerhetsprofil som vuxna. Data bland nyfödda

spädbarn (28 till 44 veckors graviditet) är mycket begränsade och begränsade till underhållsdoser ≤ 0,2

mikrogram/kg/ timme. Ett fall av samtidig bradykardi och hypotermi hos ett nyfött barn har

rapporterats i litteraturen.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt

att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas

att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala. www.lakemedelsverket.se

4.9

Överdosering

Symtom

Flera fall av dexmedetomidin-överdosering har rapporterats, både i kliniska prövningar och efter

lansering. Den rapporterade högsta infusionshastigheten av dexmedetomidin i dessa fall har nått upp

till 60 mikrogram/kg/timme under 36 minuter och 30 mikrogram/kg/timme under 15 minuter i ett 20-

månader gammalt barn respektive en vuxen. De vanligaste biverkningarna som rapporterades i

samband med överdosering inkluderar bradykardi, hypertension, hypotension, för djup sedering,

respiratorisk depression och hjärtstillestånd.

Åtgärder

I fall av överdosering med kliniska symtom, bör dexmedetomidin-infusionen reduceras eller stoppas.

Förväntade effekter är främst hjärt- och kärlrelaterade och bör behandlas efter kliniskt behov (se

avsnitt 4.4). Vid höga koncentrationer kan högt blodtryck vara mer framträdande än lågt blodtryck.

Under kliniska studier kunde fall av sinusarrest vända spontant eller så svarade patienterna på

behandling med atropin och glykopyrrolat. Återupplivning krävdes i de enstaka fall av allvarlig

överdosering som resulterat i hjärtstillestånd.

5.

FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER

5.1

Farmakodynamiska egenskaper

Farmakoterapeutisk grupp: Övriga sömnmedel och lugnande medel, ATC-kod: N05CM18.

Verkningsmekanism

Dexmedetomidin är en selektiv alfa-2-receptoragonist med breda farmakologiska egenskaper. Den har

en sympatikolytisk effekt genom en minskad noradrenalinfrisättning i sympatiska nervändar. Den

sedativa effekten sker via minskad aktivering av locus coeruleus, den dominerande noradrenerga

kärnan i hjärnstammen. Dexmedetomidin har en analgesi/anestesi-sparande effekt. Den

kardiovaskulära effekten är dosberoende, vid lägre infusionshastigheter dominerar de centrala

effekterna vilket leder till minskad puls och blodtryck. Vid högre doser, dominerar de perifera

kärlsammandragande effekterna vilket leder till en ökning av systemvaskulär resistans och

blodtrycket, samtidigt som bradykardi-effekten ytterligare förstärks. Dexmedetomidin har relativt liten

påverkan på andningen när det ges som monoterapi till friska patienter.

Klinisk effekt och säkerhet

Sedering av vuxna intensivvårdspatienter

I placebokontrollerade studier med postoperativa intensivvårdspatienter som redan intuberats och

blivit sederade med midazolam eller propofol minskade dexmedetomidin signifikant behovet av

tilläggsmedicinering med både sedativa (midazolam och propofol) och opioider under de första 24

timmarna. De flesta patienter som fick dexmedetomidin behövde inga ytterligare sedativa läkemedel.

Patienter kunde framgångsrikt extuberas utan att stoppa dexmedetomidin-infusionen. Studier utanför

intensivvårdsavdelningar har bekräftat att dexmedetomidin kan administreras till patienter utan

endotrakeal intubation förutsatt att lämplig övervakning finns på plats.

Studier har visat att dexmedetomidin är lika bra som midazolam (kvot 1,07, 95 % KI 0,971, 1,176) och

propofol (kvot 1,00, 95 % KI 0,922, 1,075) när det gäller förmågan att hålla patienten inom önskat

sederingsdjup (RASS 0 - (-)3); patientpopulationen bestod då huvudsakligen av medicinska

intensivvårdspatienter med ett förväntat behov av lätt till måttlig sedering upp till 14 dygn. Man visade

en kortare tid med mekanisk ventilation jämfört med midazolam och en kortare tid till extubation

jämfört med midazolam och propofol. Jämfört med både propofol och midazolam var patienterna med

dexmedetomidin-behandling lättare att väcka, de samarbetade bättre, och de kunde kommunicera

exempelvis smärta på ett bättre sätt. Flera dexmedetomidin-behandlade patienter hade hypotension och

bradykardi jämfört med midazolam men färre hade takykardi. Jämfört med propofolbehandlade

patienter hade dexmedetomidin-behandlade patienterna oftare takykardi men det var ingen skillnad när

det gällde hypotension. Dexmedetomidin gav lägre frekvens av delirium i en jämförande studie med

midazolam (mätt med CAM-ICU). Delirium-relaterade biverkningar var färre efter dexmedetomidin

jämfört med propofol. De patienter som exkluderades på grund av otillräcklig sedering fick byta till

endera propofol eller midazolam. Risken för otillräcklig sedering var förhöjd hos patienter som var

svåra att sedera med standardbehandlingen omedelbart före bytet.

Pediatrisk population

Effekt på barn har visats i en dos-kontrollerad intensivvårdsstudie bland övervägande postoperativa

patienter i åldern 1 månad till ≤ 17 år. Ungefär 50 % av patienterna som behandlades med

dexmedetomidin behövde inte tilläggsmedicinering med midazolam under en behandlingsperiod på

20,3 timmar (median), dock högst 24 timmar. Data efter behandling under längre tid än 24 timmar är

inte tillgängliga. Data bland nyfödda spädbarn (28 till 44 veckors graviditet) är mycket begränsade och

gäller enbart låga doser (≤ 0,2 mikrogram/kg/tim) (se avsnitt 5.2 och 4.4). Nyfödda barn kan vara

särskilt känsliga för bradykardi-effekten av dexmedetomidin när det förekommer hypotermi eller då

hjärtminutvolym är pulsberoende.

I dubbelblinda kontrollerade intensivvårdsstudier med jämförelseläkemedel var incidensen av kortisol-

suppression bland patienter som behandlades med dexmedetomidin (n=778) 0,5 % jämfört med 0 %

bland patienter som behandlades med endera midazolam (n=338) eller propofol (n=275). Dessa

händelser rapporterades som milda i ett fall och medel i 3 fall.

Vaken sedering

Säkerheten och effekten av dexmedetomidin för sedering av icke-intuberade patienter före och/eller

under kirurgiska och diagnostiska ingrepp utvärderades i två randomiserade, dubbelblindade,

placebokontrollerade kliniska försök.

Studie 1 randomiserade patienter som genomgår elektiva operationer/ingreppunder övervakad

anestesivård och lokal/regional anestesi som får en laddningsinfusion av dexmedetomidin antingen

1 µg/kg (n = 129) eller 0,5 µg/kg (n = 134), eller placebo (normal koksaltlösning, n = 63) gett över

10 minuter efterföljt av en underhållsinfusion som startade på 0,6 μg/kg/timme.

Underhållsinfusionen av studieläkemedletkunde titreras från 0,2 μg/kg/timme till 1 μg/kg/timme.

Andelen patienter som uppnådde önskad sederingnivå (Observer’s Assessment of

Alertness/Sedation Scale ≤4) utan behov av midazolam var 54% av de patienter som fick

dexmedetomidin 1 µg/kg och 40% av de patienter som fick dexmedetomidin 0,5 µg/kg jämfört

med 3% av patienterna som fick placebo. Riskskillnaden i andel patienter randomiserade till

dexmedetomidin 1 µg/kg-gruppen och 0,5 µg/kg-gruppen som inte krävde tillägg av midazolam

var 48% (95% CI: 37 % - 57%) och 40 % (95% CI: 28% - 48%) jämfört med placebo. Mediandos

(intervall) för tillägg av midazolam var 1,5 (0,5-7,0) mg i dexmedetomidin 1,0 ug/kg-gruppen, 2,0

(0,5-8,0) mg i dexmedetomidin 0,5 µg/kg-gruppen och 4,0 (0,5-14,0) mg i placebogruppen.

Skillnaden i medel dos midazolam i 1 µg/kg-gruppen och 0,5 µg/kg-gruppen jämfört

med placebo var -3,1 mg (95% CI: -3,8 - -2,5) och -2,7 mg (95% CI: -3,3 - -2,1) till

dexmedetomidins fördel. Mediantiden till första tilläggsdosen midazolam var 114 minuter i

dexmedetomidin 1,0µg/kg-gruppen, 40 minuter i dexmedetomidin 0,5 µg /kg-gruppen, och 20

minuter i placebogruppen.

Studie 2 randomiserade patienter som genomgår fiberoptisk vakenintubation

under topikal anestesi till en laddningsinfusion av dexmedetomidin 1 µg/kg (n = 55)

eller placebo (normal koksaltlösning) (n = 50) givet under 10 minuter och följt av en fast

underhållsinfusion på 0,7 μg/kg/timme. För att upprätthålla en Ramsay Sedation Scale ≥2 krävdes

inget tillägg av midazolam hos 53% av patienterna som fick dexmedetomidin jämfört med 14% av

patienterna som fick placebo. Riskskillnaden i andel patienter randomiserade till dexmedetomidin

som inte krävde tillägg av midazolam var 43% (95% CI: 23 % - 57%) jämfört med placebo. Den

genomsnittliga dosen av midazolam var 1,1 mg i dexmedetomidin-gruppen och 2,8 mg i

placebogruppen. Medelskillnaden i dos midazolam var – 1,8 mg (95% CI: -2,7 - -0,86) till

dexmedetomidins fördel.

5.2

Farmakokinetiska egenskaper

Farmakokinetiken för dexmedetomidin har bedömts efter intravenös korttidsadministrering bland

friska frivilliga och under långtids-infusion på intensivvårdspatienter.

Distribution

Dexmedetomidin uppvisar en två-kompartmentsmodell. Bland friska frivilliga uppvisar den en snabb

distributionsfas med en beräknad distributionshalveringstid (t

1/2α

) på ca 6 minuter. Medelvärdet på den

slutgiltiga halveringstiden (t

) uppskattas till cirka 1,9 till 2,5 timmar (min. 1,35, max. 3,68 timmar)

och medelvärdet på distributionsvolymen vid steady-state (Vss) uppskattas till cirka 1,16 till 2,16

liter/kg (90 till 151 liter). Medelvärde av plasmaclearance (Cl) uppskattas till cirka 0,46 till 0,73

l/timme/kg (35,7 till 51,1 liter/timme). Genomsnittlig kroppsvikt i samband med dessa Vss och Cl

uppskattningar var 69 kg. Farmakokinetiken för dexmedetomidin i plasma bland

intensivvårdspatienter efter infusion > 24 timmar är snarlika. De beräknade farmakokinetiska

parametrarna är då t

cirka 1,5 timmar, Vss cirka 93 liter och Cl cirka 43 l/timme. Farmakokinetiken

för dexmedetomidin är linjär i doseringsintervallet 0,2-1,4 mikrogram/kg/ timme och det ackumuleras

inte under behandlingar upp till 14 dygn. Dexmedetomidin är till 94 % bundet till plasmaproteiner.

Plasmaproteinbindningen är konstant inom koncentrationsintervallet 0,85 - 85 ng/ml.

Dexmedetomidin binder till både humant serumalbumin och alfa-1-glykoprotein, och serumalbumin är

det huvudsakliga plasmabindande proteinet för dexmedetomidin.

Metabolism och eliminering

Dexmedetomidin elimineras huvudsakligen genom metabolisering i levern. Det finns tre typer av

inledande metaboliska reaktioner, direkt N-glukuronidering, direkt N-metylering och cytokrom P450-

katalyserad oxidation. De mest förekommande cirkulerande dexmedetomidin-metaboliterna är två

isomera N-glukuronider. Metaboliten H-1 (N-Metyl-3-hydroxymetyl- dexmedetomidin-O-glukuronid)

är också en vanlig cirkulerande metabolit från dexmedetomidin. Cytokrom P-450 katalyserar bildandet

av två mindre vanliga cirkulerande metaboliter, dels genom hydroxylering vid 3-metylgruppen på

dexmedetomidin (3-hydroximetyl-dexmedetomidin) och dels genom oxidering i imidazolringen (H-3).

Tillgängliga data tyder på att bildandet av de oxiderade metaboliterna förmedlas av flera CYP-former

(CYP2A6, CYP1A2, CYP2E1, CYP2D6 och CYP2C19). Dessa metaboliter har försumbar

farmakologisk aktivitet.

Efter intravenös administrering av radioaktivt märkt dexmedetomidin kunde i genomsnitt 95 % av

radioaktiviteten återfinnas i urinen och 4 % i feces efter nio dagar. De dominerande metaboliterna i

urin är de två isomera N-glukuroniderna, som tillsammans svarade för cirka 34 % av dosen och

Nmetyl- 3-hydroxymetyl-dexmedetomidin-O-glukuronid som stod för 14,51 % av dosen. De mindre

metaboliterna dexmedetomidin-karboxylsyra, 3-hydroximetyl dexmedetomidin och dess O-glukuronid

utgör var och en 1,11 till 7,66 % av dosen. Mindre än 1 % av den oförändrade modersubstansen

återfanns i urinen. Cirka 28 % av metaboliterna i urin är oidentifierade mindre metaboliter.

Speciella populationer

Ålder och kön ser inte ut att påverka farmakokinetiken nämnvärt.

Dexmedetomidins plasmaproteinbindning är minskad hos patienter med nedsatt leverfunktion jämfört

med friska försökspersoner. Den genomsnittliga andelen obundet dexmedetomidin i plasma varierade

från 8,5 % hos friska försökspersoner till 17,9 % hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion.

Patienter med olika grader av nedsatt leverfunktion (Child-Pugh klass A, B eller C) hade minskad

leverclearance av dexmedetomidin och förlängd plasmaelimination t

. Medelvärdena för

plasmaclearance för obundet dexmedetomidin för försökspersoner med lätt, måttligt eller gravt nedsatt

leverfunktion var 59 %, 51 % respektive 32 % av de värden som ses hos personer med normal

leverfunktion. Genomsnittliga t

för patienter med lätt, måttlig eller svår nedsatt leverfunktion

förlängdes då till 3,9; 5,4 respektive 7,4 timmar. Även fast dexmedetomidin doseras till effekt, kan det

bli nödvändigt att överväga minskning av laddningsdos eller underhållsdos för patienter med nedsatt

leverfunktion, beroende på grad av nedsättning och effekt.

Farmakokinetiken för dexmedetomidin hos personer med gravt nedsatt njurfunktion

(kreatininclearance <30 ml/min) förändras inte jämfört med friska försökspersoner.

Begränsade data finns från nyfödda spädbarn (28 till 44 veckors graviditet) upp till barn vid 17 års

ålder. Dexmedetomidins halveringstid hos barn (1 månad till 17 år) verkar vara liknande som den hos

vuxna, men bland nyfödda spädbarn (under 1 månad) verkar den vara högre. I åldersgrupperna 1

månad till 6 år, verkade kroppsviktjusterad plasmaclearance vara högre men minskade bland äldre

barn. Kroppsviktjusterad plasmaclearance bland nyfödda spädbarn (under 1 månad) visade lägre (0,9

l/timme/kg) än i de äldre grupperna på grund av omognad. Tillgängliga data sammanfattas i följande

tabell:

Medel (95% CI)

Ålder

Cl (l/timme/kg)

(timmar)

Under 1 månad

0,93

(0,76; 1,14)

4,47

(3,81; 5,25)

1 till < 6 månader

1,21

(0,99; 1,48)

2,05

(1,59; 2,65)

6 till < 12 månader

1,11

(0,94; 1,31)

2,01

(1,81; 2,22)

12 till < 24 månader

1,06

(0,87; 1,29)

1,97

(1,62; 2,39

2 till < 6 år

1,11

(1,00; 1,23)

1,75

(1,57; 1,96)

6 till < 17 år

0,80

(0,69; 0,92)

2,03

(1,78; 2,31)

5.3

Prekliniska säkerhetsuppgifter

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, enstaka och upprepad dosering och gentoxicitet, visar

inga särskilda risker för människa.

I reproduktionstoxikologiska studier hade dexmedetomidin ingen effekt på manlig eller kvinnlig

fertilitet hos råtta och inga teratogena effekter sågs hos råtta eller kanin. I kaninstudien gav

maximaldosen 96 mikrogram/kg/dygn intravenöst en exponering som är inom det kliniska intervallet.

I rått-studien orsakade maximaldosen 200 mikrogram/kg/dygn subkutant en ökning av fosterdöd och

sänkt kroppsvikt hos fostret. Dessa effekter var associerade med tydlig maternell toxicitet. Minskad

fostervikt noterades även i fertilitetsstudie på råtta vid dosen 18 mikrogram/kg/dygn och åtföljdes av

försenad benbildning vid dosen 54 mikrogram/kg/dygn. Observerade exponeringsnivåer hos råtta är

lägre än klinisk exponering.

6.

FARMACEUTISKA UPPGIFTER

6.1

Förteckning över hjälpämnen

Natriumklorid

Vatten för injektionsvätskor

6.2

Inkompatibiliteter

Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns under avsnitt 6.6.

Kompatibilitetsstudier med dexmedetomidin har visat en potentiell möjlighet att dexmedetomidin

adsorberas till vissa typer av naturgummi. Även fast dexmedetomidin doseras efter effekt, är det

tillrådligt att använda komponenter med syntetiska gummipackningar eller coatade

naturgummipackningar.

6.3

Hållbarhet

2 år.

Efter spädning

Kemisk och fysikalisk stabilitet vid användning har visats under 24 timmar vid 25 °C.

Ur mikrobiologisk synvinkel bör produkten användas omedelbart, såvida inte metoden för

öppnande/spädning utesluter risk för mikrobiell kontamination. Om produkten inte används

omedelbart, är förvaringstiden och omständigheterna före användning användarens ansvar.

6.4

Särskilda förvaringsanvisningar

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

För förvaringsanvisningar efter spädning av produkt, se avsnitt 6.3.

6.5

Förpackningstyp och innehåll

2 ml injektionsflaska

Transparenta injektionsflaskor av typ I-glas med grå klorbutylgummipropp och grönblått snäpplock.

4 ml + 10 ml injektionsflaska

Transparenta injektionsflaskor av typ 1-glas med grå klorbutylgummipropp och vitt snäpplock

Förpackningsstorlekar

1 x 2 ml injektionsflaska

5 x 2 ml injektionsflaskor

25 x 2 ml injektionsflaskor

4 x 4 ml injektionsflaskor

4 x 10 ml injektionsflaskor

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

6.6

Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering

Injektionsflaskor är avsedda för användning för en patient.

Beredning av lösning

Dexmedetomidine Teva kan spädas i glukoslösning 50 mg/ml (5 %), Ringer, mannitol eller

natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %) (injektionsvätska, lösning) för att uppnå önskad koncentration

på endera 4 mikrogram/ml eller 8 mikrogram/ml före administrering. Vänligen se nedan i tabellen de

volymer som behövs för att förbereda infusion.

Ifall den önskade koncentrationen är 4 mikrogram/ml:

Volym av

Dexmedetomidine Teva

100 mikrogram/ml

koncentrat till

infusionsvätska, lösning

Volym spädningsvätska

Total volym på

infusionen

2 ml

48 ml

50 ml

4 ml

96 ml

100 ml

10 ml

240 ml

250 ml

20 ml

480 ml

500 ml

Ifall den önskade koncentrationen är 8 mikrogram/ml:

Volym av

Dexmedetomidine Teva

100 mikrogram/ml

koncentrat till

infusionsvätska, lösning

Volym spädningsvätska

Total volym på

infusionen

4 ml

46 ml

50 ml

8 ml

92 ml

100 ml

20 ml

230 ml

250 ml

40 ml

460 ml

500 ml

Lösningen ska skakas försiktigt för att blandas väl.

Dexmedetomidine Teva ska inspekteras visuellt med avseende på partiklar och missfärgning före

administrering.

Dexmedetomidine Teva har visat sig vara kompatibelt när det administreras med följande intravenösa

vätskor och läkemedel:

Ringer-laktat-lösning, glukoslösning 50 mg/ml (5 %), natriumkloridlösning 9 mg/ml (0,9 %)

(injektionsvätska, lösning), mannitol 200 mg/ml (20 %), tiopentalnatrium, etomidat,

vekuroniumbromid, pankuroniumbromid, succinylkolin, atrakuriumbesylat, mivakuriumklorid,

rokuroniumbromid, glykopyrrolatbromid, fenylefrinklorid, atropinsulfat, dopamin, noradrenalin,

dobutamin, midazolam, morfinsulfat, fentanylcitrat och en plasmaersättning.

Ej använt läkemedel och avfall skall kasseras enligt gällande anvisningar.

7.

INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING

Teva Sweden AB

Box 1070

251 10 Helsingborg

8.

NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING

53634

9.

DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE

Datum för det första godkännandet: 2017-01-27

Datum för den senaste förnyelsen:

10.

DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN

2020-05-13

Liknande Produkter

Sök varningar relaterade till denna produkt

Visa dokumenthistorik

Dela den här informationen